allalaskibacken

Vårt samhälle idag styrs av någon slags expertishybris. Helst ska vi vara fullt utbildade innan vi föds och enkla vardagliga saker vill vi helst att någon professor ska uttala sig om.

Hur lyckade vi har varit i våra liv bedöms efter hur många diplom vi har på väggarna eller på hur mycket vi tjänar varje månad för det säger ju någonting om oss som människor det skvallrar om alla våra kvalifikationer och egenskaper.

Du kanske tänker, men vad i hela friden har detta med mig och mitt ledarskap att göra?

Jag skulle vilja säga en hel del!

Läser man råden till människor som ska vara ledare för första gången så nämns ord som kompetens, ledarskapsutbildningar, intervjuer med chefer etc. Det får mig att fundera över vikten i att ha skrivit en c-uppsats inom ledarskap och organisation innan och före man åker med som ledare på ett läger för kyrkans barnkör.

Och visst kompetens är viktigt, kunskap är viktigt speciellt i vårt samhälle där vi alla drömmer om att få tituleras experter. Där det finaste man kan göra med sitt liv är att sitta i tv-soffan på nyhetsmorgon och uttala sig om diverse ämnen man är djupt insatt i.

Men handlar då ledarskap enbart om kunskap? För hur kommer det då sig att informella ledare existerar, personer som kanske inte har gått alla ledarskapsutbildningar och kurser man kan gå, dessa ledare som kanske inte ens har en klar gymnasieutbildning. Hur kommer det sig att vi inte alltid väljer att följa den med längst utbildning eller har vår förebild i den som vet mest?

18 Januari är det då jag skriver detta!! så att ni vet!!
Pallar inte och hittar dessutom inte inställningen för att ändra datum men det får gå ändå....jag menar livet rullar ju vidare oavsett om man har koll på datum eller inte!
Idag ska vi försöka sätta ihop ngt taube-program vi ska ha på en pedagogdag på ett äldreboende..
Sedan vad tänker du på när du hör ordet hostel?

Vad beror det på att människor hälsar på varandra?
Alltså om man bor i en större stad så finns det naturliga skäl folk skulle misstänka att man är psykiskt störd om man skulle gå o hälsa på alla inne i tex nordstan en lördagsförmiddag.
Men jag har varit på mindre ställen och i mindre sammanhang där jag upplevt det som något enormt konstigt när man inte hälsar på varandra där man tolkat det som att det rört sig som hiearkitänkande  eller där man misstänkt att det har lega gamla konflikter bakom.
 Alltså ibland känns det helt naturligt att inte hälsa (massor med folk) och ibland upplever man det som helt naturligt och folk kollar efter en som om man vore ett ufo för att man råkat säga hej....jag tycker det är konstigt!!  är det ok att hälsa i vissa städer och i andra inte...ska man sluta hälsa helt och hållet...blir Du glad av att folk säger hej till Dig eller tycker Du att det mest är störande?